Hm, kära vänner, jag fick inte med allt. Finns så mycket att skriva om just kälek. Kärlek för mig är nåt stort! Nåt fint som två människor delar. Och fastän jag skrev att jag aldrig sagt till någon att jag älskar den, så tror jag nog att jag älskat. Å jag tror mycke väl att jag vet vad kärlek är. Herregud, kärlek är väl vad livet går ut på inte sant?
Sa precis till min kära kompis, att jag så gärna skulle vilja bli kär snart. Förälskad. Crushed. Jag blir så upprymd nu när det går mot våren. En liten flirt skulle sitta som en smäck!
Ni vet hur vi tjejer blir. Barnsligt oroade och hopplösa. Varje gång telefonen piper till hoppas man att det är han. Å varje gång det ringer så hoppas man att det är han.. För att sen bli besviken i en sekund å sen skratta till när man uptäcker att det bara va bäste vännen eller mamma.(inte för att det är så tokigt de heller) Men sen när han äntligen ringer blir man så glad att benen viker sig. Och man försöker desperat verka som det va oväntat att han ringde. Spela oberörd. Och jag gillar spelet, samtidigt som jag hatar reglerna. Det är olidligt jobbigt att försöka låta bli att höra av sig! För det är ju det ända man vill.
Att va kär är så härligt. Hur det pirrar när man ser honon, den känslan är magisk. Man fantiserar om honom. Vill ringa hela tiden. Höra hans röst. Hitta på saker. Sjukskriva sig från jobbet å se en film i soffan. Fast man gör det inte. Men man vill. Den pirrande känslan som infinner sig alldeles precis innan första kyssen sen. Hur underbart som helst ju :) Å hela livet blir liksom roligare.
Det är vad kärlek är för mig. Förälskelse.
Närhet. Ömhet. Vänskap. Lidelse. Passion. Hopp och Lycka.
Men allt detta mina vänner, kan man bara uppleva om man har träffat nån. Och houston, thats the promblem! Att träffa nån är lättare sagt än gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar